Varför väljer vi detta?

Ett par fulla skottkärror varje dag
Ett par fulla skottkärror varje dag
Man har snabbt bushjälp av dessa godingar som hänger i grepen Man har snabbt bushjälp av dessa godingar som hänger i grepen

Vad är det som får oss att välja detta varje dag? Mockning och allt slit menar jag.
Vad är drivkraften?
Jag funderade på detta häromdagen (igen) när jag mockade. Vi har dessutom vuxna barn och hade kunna valt bort detta för länge sedan.
Men nej då, vi startar om igen och mockar som aldrig förr.
Men den där känslan när man tar in hästarna till nymockade och nyströdda boxar är obeskrivlig lycka. Konstigt det där, men man kan inte vara utan.

Både Leffan och jag jobbar båda heltid. Han på SAAB och jag på Östgötateatern. Jag pendlar till Norrköping varje dag (ca 12 mil) så här går det åt en hel del logistikplanering. Men en viss rutin finns det med snart 16 års erfarenhet.

Holly var Christians första B-ponny som vi köpte av Roine Carlsson efter Keribo, som blev 22 år. Ett brunt sto som kom till oss direkt från Irland. Ett riktigt krutpaket på hoppbanorna men utanför banan sov hon.

Det var också den första B-ponnyn som Daniella började sin karriär på. Hon tog hand om Daniella på ett exemplariskt sätt och lotsade henne runt, runt (då utan hinder på banan). Vi åkte till Gerstorp och Daniella red lektioner för Monica Bergström och Pia Teijvik.
Däremellan åkte vi med till Christian på hoppträningar hos Magnus Andersson i Ånestad, Linköping och till Hasse Lundbäck i Norrköping. Alla hoppningar med Holly var minst sagt fartfyllda. Alltid en superschysst ponny, visst hon stoppade ibland men det gick nog lite för fort för henne med.

Jag minns en sommar då hon var med Christian på sommarläger en vecka hos Hasse. De skulle senare under sommaren ha en fälttävlanstävling där för storhäst. Alla som var med på lägret var med och hjälpte till att bygga upp hinder mm. Helena var ute och provhoppade alla hinder. Christian frågade också om han fick prova banan på Holly och Hasse svarade javisst.  Alla fortsatte att fixa med banan utan Christian förstås som ju var på väg att hämta sin ponny. Efter en sund kom han och Holly hoppande med bara ett snöpligt stopp vid banken där piloten ramlade av på andra sidan, men snabbt upp i sadeln och på´t igen. Hasse sa till mig när vi senare den veckan var där och kollade på en träning att han hade nog aldrig sett någon så snabb upp i sadeln igen.

Jag minns också hur Christian började att rida för Lundbäcks på Eken. Vi hade sett Göteborg horse show på tv:n och det hade gått bra för Helena. Jag sa då att Christian borde träna för dem och sagt och gjort, jag ringde Hasse som då satt i bussen på väg hem från Göteborg. Jag sa väl något i den här stilen, ”jag har en son som rider han har en bra ponny och är riktigt duktig. Han rider ju faktiskt Lätt C”. Ja, ni förstår resten… Man kan ju förstå hur Hasse tänkte, ännu en tokig ponnymorsa som tror att deras barn är bäst. Kära någon, idag har vi väldigt roligt åt detta. Christian fick i alla fall träna för både Hasse och Helena. I flera år åkte vi dit en gång i veckan, Christian satt med läxa och läslampa och Daniella var med och höll låda och var världens bästa hästskötare redan då. Hur det gick i skolan? Ja med facit i handen så är båda barnen samt deras föräldrar nöjda.

Tänk vad många timmar vi tillbringat tillsammans i bilen.  Jag är säker på att varje minut med barnen i bilen har och är kvalitetstid som vi idag har att tacka vår underbara sammanhållning för.
Men, nej det har inte alltid varit lätt eller motiverande att gå upp tidigt på morgonen för att tävla eller att efter en lång dag på jobbet, ladda om och lasta transport för träning. Men när vi alla väl satt oss i bilen är det tråkiga och jobbiga som bortblåst och det har alltid varit superkul när vi väl varit på plats.

Hos Magnus var alltid träningarna blandade med humor, tuffa träningar men med humor. Hos Hasse var det supertufft och alltid svåra linjer.
Vi kom nästan alltid efter att Helena hade tränad med sina hästar. Samma linjer fick Christian hoppa på sina ponnyer. Hasse sänkte förstås alla hinder men sa alltid ”svårare än så här blir det inte, bara högre”
 

Kanske var det redan här intresset för hästar föddes hos Christian. Här i knät på farfar Erik i vagnen efter framgångsrike kallblodstravaren Repo Stegg. En härlig vinterdag på flygfältet i Hedeviken.
Kanske var det redan här intresset för hästar föddes hos Christian. Här i knät på farfar Erik i vagnen efter framgångsrike kallblodstravaren Repo Stegg. En härlig vinterdag på flygfältet i Hedeviken.
Här är han i mitt knä i vagnen bakom vår varmblodstravare Junicia Scott.
Här är han i mitt knä i vagnen bakom vår varmblodstravare Junicia Scott.
Nej, det var inte varje bilfärd som de var lika lyckliga där bak. Men man fick ta vara på stunderna.
Nej, det var inte varje bilfärd som de var lika lyckliga där bak. Men man fick ta vara på stunderna.
Christian tävlade för Ekens Ryttarförening under några år.
Christian tävlade för Ekens Ryttarförening under några år.

Senaste inläggen

Senaste kommentarer

Bloggarkiv

Länkar

Etikettmoln

-